April 2013: All I want for christmas is planekonomi

Titel: All I want for christmas is planekonomi
Författare: Sara Granér
Förlag: Galago (2012)

Jag vet inte om ni läste Fredrik Strages recension av The Knifes Shaking the habitual i DN häromdagen. Han skrev i alla fall så här:

Att utsätta sig för ‘Shaking the habitual’ känns som att örfilas med Aftonbladets kultursidor tills man har Karl Marx-citat på kinderna och en Liv Strömquist-serie i pannan. ‘Latteliberal!’ inbillar jag mig att skivomslaget skriker (det pryds naturligtvis av en ond kapitalist). ‘Du borde lyssna på heteronormativ mansrock i stället. Du är Bengt Ohlsson.’

Jag tänker att det är lite så jag känner när jag läser All I want for christmas is planekonomi. Och att jag känner att jag redan vet vad Sara Granér vill säga mig. Och att jag inte alls tycker att det är lika roligt som i Det är bara lite aids.
Det betyder förstås inte att det inte är ganska roligt ibland. Som i Mindfulness för högern där Granér ger tips till läsaren som ibland känner sig ”stressad över att privatisera så mycket som möjligt” innan hen dör eller har svårt att vara närvarande i sina relationer för att hen hela tiden ”vill ‘öppna upp för fler privata aktörer’ inom till exempel vård och omsorg”.
Men mina favoriter en ensidesbilder som den på sidan 129, där en kaninliknande varelse sitter och äter och tänker ”Är det maten som är äcklig eller jag???” Eller på sidan 125 där en annan kanin säger ”Det enda jag vill är att allt ska bli bra. Ska det va så jävla mycket begärt???”
Och sen tänker jag, återigen, att det beror väl på att jag är Bengt Ohlsson.

Musiken
Inte så mycket, men själva titeln måste ju ha med Mariah Careys All I want for christmas is you att göra.

Earth hour igen

Jag började ju blogga under Earth hour 2011, gjorde en omstart 2012 och nu är det dags igen. För Earth hour alltså. Jag läser vidare och hoppas på det bästa.

Mars 2013: Den store Gatsby

Titel: Den store Gatsby
Författare: F Scott Fitzgerald (1925)
Förlag: Novapress/Bakhåll(2010)
Översättning: Christian Ekvall

Återigen är det en sån där bok som det känns som om det är svårt att säga något om som inte redan sagts. Nick Carraway kommer i alla fall till New York och flyttar in i West Egg (tydligen Great Neck på Long Island) där han råkar bli granne med Jay Gatsby. Gatsby har så fina fester och det är tjugotal och jazz och allt.
Nu känns visserligen Den store Gatsby lite för tidlös för att bara handla om tjugotal, det känns som om historien har bäring oavsett tidsålder.

Musiken
Vladimir Tostoff , The world history of jazz  (se mer här)
Ted Snyder, Harry B. Smith, Francis Wheeler (upphov), The Sheik of Araby
Louis Hirsch, The Love Nest
Richard A. Whiting, Raymond B. Egan och Gus Kahn (upphov), Ain’t we got fun?
Paul Whiteman and his Orchestra, Three O’Clock in the Morning
Felix Mendelssohn, Bröllopsmarsch
Gilda Gray, Beale street blues
Ethelbert Nevin (upphov), The rosary

Vladimir Tostoffs The Jazz History of the World

”Mina damer och herrar”, ropade [orkesterledaren]. ”På herr Gatsbys begäran ska vi nu spela herr Vladimir Tostoffs senaste verk, som fick så mycket uppmärksamhet vid framförandet i Carnegie Hall tidigare i maj. Den som har läst tidningarna vet vilken sensation det var”. Han log skämtsamt nedlåtande och tillade: ”En verklig sensation!”. Varpå alla skrattade.
”Stycket är känt som”, avslutade han med eftertryck ”Jazzens världshistoria av Vladimir Tostoff!”
Jag uppfattade aldrig hur herr Tostoffs komposition lät, för just om den började spelas fick jag syn på Gatsby, som stod ensam på marmortrappan och tittade på det ena sällskapet efter det andra med gillande blick. […] När ”Jazzens världshistoria” var färdigspelad lutade de kvinnliga gästerna sina huvuden mot männens axlar på ett valpigt, tillgivet sätt eller föll baklänges in i famnen på dem eller rent av in i hela sällskap, trygga i sin övertygelse om att någon skulle rädda dem i fallet – men det var ingen som föll baklänges i Gatsbys famn, inget franskbobbat hår som rörde vid Gatbys axel och inga sångkvartetter som stämde upp till Gatsbys ära.

Paul Whiteman 1921

På sidan 54 droppar F Scott Fitzgerald den första specifika musiken i Den store Gatsby, Vladimir Tostoffs Jazzens världshistoria, eller The Jazz History of the World. Det är en hittepå-kompositör och ett hittepå-verk (tydligen nämns tre riktiga låtar senare; The Sheik of Araby, Ain’t We Got Fun? och Three O’Clock in the Morning).
Det verkar också som om folk har ägnat ganska mycket tankemöda åt att gissa vad Fitzgerald ville ha sagt med Jazzens världshistoria. Jag vet ju inte vad förstås.

George Gershwin 1937

Hur som helst verkar ganska många överens om att förebilden för orkesterledaren är Paul Whiteman  (The Oxford Companion to Jazz, ukelelevirtuosen Ian Whitcomb  med flera). Whiteman höll en konsert i Aeolian Hall i New York i februari 1924. Han kallade den An Experiment in Modern Music. Där framfördes George Gershwins Rhapsody in Blue för första gången. Så Gershwin skulle vara Tostoff. Det låter inte helt otroligt, det är ju jazz age och allt.

Richard Strauss 1918

Sen hittar jag en artikel från 1987 i English Language Notes (word-dokument) där en Darrel Mansell går på ett helt annat spår, han tror att det är den gamle tysken Richard Strauss som är förebilden. Strauss ska ha gjort en välbesökt och uppmärksammad turné i USA 1921, där han bland annat spelade sin dänga Also spracht Zarathustra. Bara den, tycker Mansell, skulle kunna göra anspråk på att vara soundtracket till världshistorien (vilket den ju på ett sätt är i Stanley Kubriks År 2001 – ett rymdäventyr).  Den är ju inspirerad av Friedrich Nietzsche och tydligen gillade Fitzgerald att droppa Nietzsche-referenser.

Well, jag vet inte jag. Men det blev ett litet google-äventyr. Och antagligen mitt längsta inlägg hittills.

Januari 2013: All my friends are superheroes

Titel: All my friends are superheroes
Författare: Andrew Kaufman (2003)
Förlag: Telegram (2006)

Alla Toms vänner är superhjältar, även Toms fru, the Perfectionist. Otur att ovännen Hypno, som var ihop med the Perfectionist, också är superhjälte. Han hypnotiserar the Perfectionist på bröllopsfesten så att hon inte kan se Tom. Alla andra kan se honom, utom hon. Så går sex månader och hon bokar en flygbiljett till Vancouver för att börja om från början. Tom finns med på planet och har bara några timmar på sig att få henne att se honom.

Andrew Kaufmans korta bok är väldigt söt, en kärlekshistoria bland väldigt vardagliga superhjältar.

För övrigt läser jag att Andrew Kaufman är den näst bästa författaren från Wingham i Ontario i Kanada. Tydligen kommer även Alice Munro därifrån. Henne borde jag läsa.

13 förhoppningar inför 2013

Okej, jag lyckades inte läsa så mycket som jag hade tänkt 2012. Mycket talar för att 2013 inte kommer att gå till historien som det mest läsintensiva året det heller. Well, well, här kommer i alla fall tretton saker jag tänkt inför 2013 och så får vi se hur det går.

1. F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby blir film av Baz Luhrmann i maj. Det vore fint att ha läst den innan dess (tror att vi fick se en tidigare filmatisering i skolan, det måste vara den här).
2. Man läser på tok för sällan Bibeln. Jag hade tänkt att hinna med 13 böcker i år. Kanske fem Moseböcker och åtta historiska böcker.
3. Jag har tappat serie-fart på senare tid. Mats Jonssons Mats kamp står i bokhyllan och väntar på att bli läst.
5. Vill läsa All I want for christmas is planekonomi av Sara Granér också.
6. Och Liv Strömqvists Prins Charles känsla.
7. När vi ändå är inne på serietecknare: när Chris Wares Building Stories åter finns att beställa borde jag beställa den. Martin Gelin skrev om den i DN häromdagen.
8. När vi ändå är inne på Martin Gelin. Hans Den amerikanska högern har jag tänkt läsa länge. Även nu när valet är över.
9. Jag hittade en blogg som heter Bokbrus, som handlar om ljudböcker. Jag har inte tagit mig igenom en ljudbok sedan jag lånade Hjalmar Söderbergs Doktor Glas på kassett på gymnasiet (då somnade jag alltid en bit in och fick snällt spola tillbaka varje gång jag skulle börja om). Ska försöka hitta tiden att lyssna på åtminstone en sån i år.
10. Jag har hunnit med en Nobelpristagare hittills i år. Kanske ska försöka hinna med några till. I alla fall en.
11. När vi ändå är inne på pristagare, jag köpte Göran Rosenbergs Augustprisvinnare  Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz på Ica.
12. Jag har en gammal idé om att jag ska läsa några riktigt tunna böcker också.
13. Och en riktigt tjock. Kanske Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov (767 sidor i översättning av Olov Hyllienmark).

Januari 2013: Främlingen

Titel: Främlingen
Författare: Albert Camus
Förlag: Bonnier (pocket, 1984)
Översättning: Sigfrid Lindström (1946)

Meursault begraver sin mamma, förlovar sig och skjuter en människa. Med ungefär samma likgiltighet. Och när han ställs inför domstolen är det inte bara för det där mordet, utan för allt.

[…] jag hade svårt för att förstå hur en helt vanlig mänskas egenskaper kunde bli förkrossande anklagelser mot den som hade begått ett brott.

Jag har förstått att Främlingen kom i ny översättning av Jan Stolpe för ett par år sedan. Tydligen ska den vara lite mindre högtravande än Sigfrid Lindströms. Jag kan tänka mig att det kan vara bra. Å andra sidan tyckte jag om den även så här.

Apropå hen som läste innan mig förresten, hen lugnade ner sig med marginalklottret, men allt som skulle kunna tänkas handla om existensen var flitigt understruket.

Att läsa med någon annan

Jag började på Albert Camus Främlingen idag. Jag köpte den på loppis, hen som ägde den från början verkar ha köpt den på ärevördiga bokhandeln Gleerups i Lund någon gång efter 1984. 47 kronor kostade den i pocketupplaga.Hen som hade den innan mig har i alla fall läst väldigt intensivt, eller i alla fall med en blyertspenna. Var och varannan rad är markerad eller understruken. På försättsbladet har hen skrivit ”existentialist”. Så att man vet. På sidan tio, när jaget gått in i ålderdomshemmets bårhus för att ta farväl av sin mamma och en vaktmästare erbjuder sig att skruva av locket på kistan och jaget tackar nej, har hen som läste boken före mig strukit under meningen: ”Han sade ingenting mer och jag kände mig generad, därför att jag kände på mig att jag inte borde ha sagt det där”. Hen har skrivit ”ångest, fel beslut”  i marginalen. Så att man vet.

Känner att detta kan bli lite påfrestande i längden.

Januari 2013: En dåre fri

Titel: En dåre fri
Författare: Beate Grimsrud
Förlag: Albert Bonniers förlag (2010)

Med sexton sidor kvar sammanfattar Beate Grimsrud sin En dåre fri alldeles utmärkt: ”Det finns alltid en frisk sida bakom förvirringen, bara man lyssnar.”
Boken handlar om Eli som bär med sig rösterna. Det är Espen, Emil och Erik. Och prins Eugen. Och bara Eli kan höra dem.
Eli är sjuk. Schizofreni står det i de insprängda utdragen från läkarjournalerna. Hon är fullkomligt borta, det är nattsvart, avgrundsdjupt och allt det där. Det är månadslånga, ibland årslånga, vistelser på psyket. Men inte alltid.
Eli är frisk också. Då är hon ett kreativt geni, publicerar böcker och filmer och får priser och håller föreläsningar. Hon har vänner. Hon är rolig och smart.
Det finns alltid en frisk sida. Det är den stora behållningen, att båda sidorna finns där, ingenting är så enkelt som man trodde.

Noterar även att Bokhora ska prata om En dåre fri i slutet av månaden. Ser fram emot att se vad som sägs.

November 2012: Hur man botar en fanatiker

Titel: Hur man botar en fanatiker
Författare: Amos Oz (2004)
Förlag: Wahlström & Widstrand (2007)
Översättning: Rose-Marie Nielsen

”Fröet till fanatism ligger alltid i kompromisslös rättfärdighet”, skriver den israeliske författaren Amos Oz och ägnar en hel del av de 97 sidorna åt att hylla just kompromissen. Det är oerhört pregnant, mycket tankeväckande och egentligen orimligt spännande för att vara en fackbok.
Vill man höra Amos prata själv kan man titta på UR Play här.
O skrev väldigt utförligt här.

***

Har hamnat lite ur fas i läsandet och skrivande. Återkommer när jag läst färdigt En dåre fri av Beate Grimsrud.