Etikettarkiv: Den store Gatsby

Mars 2013: Den store Gatsby

den-store-gatsbyTitel: Den store Gatsby
Författare: F Scott Fitzgerald (1925)
Förlag: Novapress/Bakhåll(2010)
Översättning: Christian Ekvall

Återigen är det en sån där bok som det känns som om det är svårt att säga något om som inte redan sagts. Nick Carraway kommer i alla fall till New York och flyttar in i West Egg (tydligen Great Neck på Long Island) där han råkar bli granne med Jay Gatsby. Gatsby har så fina fester och det är tjugotal och jazz och allt.
Nu känns visserligen Den store Gatsby lite för tidlös för att bara handla om tjugotal, det känns som om historien har bäring oavsett tidsålder.

Musiken
Vladimir Tostoff , The world history of jazz  (se mer här)
Ted Snyder, Harry B. Smith, Francis Wheeler (upphov), The Sheik of Araby
Louis Hirsch, The Love Nest
Richard A. Whiting, Raymond B. Egan och Gus Kahn (upphov), Ain’t we got fun?
Paul Whiteman and his Orchestra, Three O’Clock in the Morning
Felix Mendelssohn, Bröllopsmarsch
Gilda Gray, Beale street blues
Ethelbert Nevin (upphov), The rosary

Vladimir Tostoffs The Jazz History of the World

”Mina damer och herrar”, ropade [orkesterledaren]. ”På herr Gatsbys begäran ska vi nu spela herr Vladimir Tostoffs senaste verk, som fick så mycket uppmärksamhet vid framförandet i Carnegie Hall tidigare i maj. Den som har läst tidningarna vet vilken sensation det var”. Han log skämtsamt nedlåtande och tillade: ”En verklig sensation!”. Varpå alla skrattade.
”Stycket är känt som”, avslutade han med eftertryck ”Jazzens världshistoria av Vladimir Tostoff!”
Jag uppfattade aldrig hur herr Tostoffs komposition lät, för just om den började spelas fick jag syn på Gatsby, som stod ensam på marmortrappan och tittade på det ena sällskapet efter det andra med gillande blick. […] När ”Jazzens världshistoria” var färdigspelad lutade de kvinnliga gästerna sina huvuden mot männens axlar på ett valpigt, tillgivet sätt eller föll baklänges in i famnen på dem eller rent av in i hela sällskap, trygga i sin övertygelse om att någon skulle rädda dem i fallet – men det var ingen som föll baklänges i Gatsbys famn, inget franskbobbat hår som rörde vid Gatbys axel och inga sångkvartetter som stämde upp till Gatsbys ära.

Paul Whiteman 1921

Paul Whiteman 1921

På sidan 54 droppar F Scott Fitzgerald den första specifika musiken i Den store Gatsby, Vladimir Tostoffs Jazzens världshistoria, eller The Jazz History of the World. Det är en hittepå-kompositör och ett hittepå-verk (tydligen nämns tre riktiga låtar senare; The Sheik of Araby, Ain’t We Got Fun? och Three O’Clock in the Morning).
Det verkar också som om folk har ägnat ganska mycket tankemöda åt att gissa vad Fitzgerald ville ha sagt med Jazzens världshistoria. Jag vet ju inte vad förstås.

George Gershwin 1937

George Gershwin 1937

Hur som helst verkar ganska många överens om att förebilden för orkesterledaren är Paul Whiteman  (The Oxford Companion to Jazz, ukelelevirtuosen Ian Whitcomb  med flera). Whiteman höll en konsert i Aeolian Hall i New York i februari 1924. Han kallade den An Experiment in Modern Music. Där framfördes George Gershwins Rhapsody in Blue för första gången. Så Gershwin skulle vara Tostoff. Det låter inte helt otroligt, det är ju jazz age och allt.

Max Liebermann

Richard Strauss 1918

Sen hittar jag en artikel från 1987 i English Language Notes (word-dokument) där en Darrel Mansell går på ett helt annat spår, han tror att det är den gamle tysken Richard Strauss som är förebilden. Strauss ska ha gjort en välbesökt och uppmärksammad turné i USA 1921, där han bland annat spelade sin dänga Also spracht ZarathustraBara den, tycker Mansell, skulle kunna göra anspråk på att vara soundtracket till världshistorien (vilket den ju på ett sätt är i Stanley Kubriks År 2001 – ett rymdäventyr).  Den är ju inspirerad av Friedrich Nietzsche och tydligen gillade Fitzgerald att droppa Nietzsche-referenser.

Well, jag vet inte jag. Men det blev ett litet google-äventyr. Och antagligen mitt längsta inlägg hittills.

13 förhoppningar inför 2013


Okej, jag lyckades inte läsa så mycket som jag hade tänkt 2012. Mycket talar för att 2013 inte kommer att gå till historien som det mest läsintensiva året det heller. Well, well, här kommer i alla fall tretton saker jag tänkt inför 2013 och så får vi se hur det går.

1. F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby blir film av Baz Luhrmann i maj. Det vore fint att ha läst den innan dess (tror att vi fick se en tidigare filmatisering i skolan, det måste vara den här).
2. Man läser på tok för sällan Bibeln. Jag hade tänkt att hinna med 13 böcker i år. Kanske fem Moseböcker och åtta historiska böcker.
3. Jag har tappat serie-fart på senare tid. Mats Jonssons Mats kamp står i bokhyllan och väntar på att bli läst.
5. Vill läsa All I want for christmas is planekonomi av Sara Granér också.
6. Och Liv Strömqvists Prins Charles känsla.
7. När vi ändå är inne på serietecknare: när Chris Wares Building Stories åter finns att beställa borde jag beställa den. Martin Gelin skrev om den i DN häromdagen.
8. När vi ändå är inne på Martin Gelin. Hans Den amerikanska högern har jag tänkt läsa länge. Även nu när valet är över.
9. Jag hittade en blogg som heter Bokbrus, som handlar om ljudböcker. Jag har inte tagit mig igenom en ljudbok sedan jag lånade Hjalmar Söderbergs Doktor Glas på kassett på gymnasiet (då somnade jag alltid en bit in och fick snällt spola tillbaka varje gång jag skulle börja om). Ska försöka hitta tiden att lyssna på åtminstone en sån i år.
10. Jag har hunnit med en Nobelpristagare hittills i år. Kanske ska försöka hinna med några till. I alla fall en.
11. När vi ändå är inne på pristagare, jag köpte Göran Rosenbergs Augustprisvinnare  Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz på Ica.
12. Jag har en gammal idé om att jag ska läsa några riktigt tunna böcker också.
13. Och en riktigt tjock. Kanske Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov (767 sidor i översättning av Olov Hyllienmark).