Etikettarkiv: L

Oktober 2012: Underbara dagar framför oss

Titel: Underbara dagar framför oss: en biografi om Olof Palme
Författare: Henrik Berggren
Förlag: Norstedts (2010)

Okej, jag borde ha varit klar med den här för ett par veckor sedan, men man kan inte få allt här i livet och 650 sidor Olof Palme tar sin lilla tid. Jag har inte läst särskilt mycket om Palme tidigare, och är väl egentligen lite för ung för att riktigt komma ihåg honom (jo, mordet är förstås ett av mina första minnen).
Hur som helst är Henrik Berggrens biografi otroligt imponerande, han lyckas sätta Palme i ett sammanhang och beskriva den svenska efterkrigstiden på ett alldeles utmärkt sätt. Min enda invändning är denna: jag fattar att Henrik Berggren vill gestalta situationer och personer och tidsandan. Han citerar tidningsartiklar, låtar, filmer, böcker. För det mesta gör han det med den äran. Ibland, särskilt mot slutet, blir det lite klumpigt.

Juli 2011: Bossypants

Titel: Bossypants.
Författare: Tina Fey.
Förlag: Sphere 2011.

Okej, jag hade ganska stora förhoppningar på Bossypants, för jag gillar ju verkligen Tina Fey och jag gillar verkligen 30 Rock. Därför känns det lite tråkigt att Bossypants liksom bara driver fram utan varken mening eller mål. Ibland är det roligt. Ibland ska det vara roligt. Ibland ska det… ja, jag vet inte riktigt vad det ska vara.

Jag hade nog hoppats på fler inblickar bakom kulisserna på SNL och jag hade hoppats på fler skratt. Några gånger är det riktigt bra, som när Amy Poehler snoppar av Jimmy Fallon, men det som hänger kvar så här i efterhand är kapitlet om de där sex veckorna Fey spelade Sarah Palin. Å andra sidan har väl SNL inte varit roligare än så på många år.

Musiken
Neil Diamond, Song Sung Blue (Moods, 1972)
Jethro Tull, Minstrel in the Gallery (album, 1975)
Olivia Newton-John and ELO, Xanadu (soundtrack, 1980)
Leslie Bricusse Fill the World With Love (från filmen Goodbye, Mr Chips, 1969)
Pratt & McClain, Happy Days (1976)*****
Peter Gabriel, In Your Eyes (So, 1986)******
Van Morrison, And it stoned me (Moondance, 1970)
Whitney Houston, I will always love you (Bodyguard OST, 1992)
Dionne Warwick mfl, That’s what friends are for (Friends, 1985)
We’d Like to Thank You Herbert Hoover (ur musikalen Annie, 1977)
Wilson Phillips Hold on (Wilson Phillips,1990)
Gretchen Wilson, Redneck Woman (Here for the Party, 2004)
Fey nämner också Linda Ronstadt, Anacani, JLo, Beyoncé, Rihanna, Liza Minnelli, Olivia Newton-John, Kanye West, Tina Turner******, Taylor Swift, Lionel Hampton, The Beach Boys, Bon Jovi, Beastie Boys, Velvet Underground, Jessica Simpson, Madonna, Gwen Stefani, Ringo Starr, Courtney Love, Queen Latifah, Bret Michaels, Judy Garland och Aerosmith

Juni 2011: Den banala ondskan

Titel: Den banala ondskan.
Författare: Hannah Arendt, 1963.
Förlag: Bokförlaget Daidalos, 1996.
Översättning: Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg, reviderad 1996.

1960 inleds rättegången mot den före detta SS-officeren Adolf Eichmann i Israel. Han anklagas för att vara ansvarig för genomförandet av förintelsen av miljontals europeiska judar.
Hannah Arendt är där för att bevaka rättegången för The New Yorker och Den banala ondskan är en vidareutveckling av hennes rapporter i tidskriften. Här argumenterar hon för hur rättegången används för politiska syften i Israel, hon visar på juderådens inblandning i förintelsen och hon tecknar en skrämmande bild av det hon kallar ”det nazistiska utrotningsmaskineriets invecklade byråkrati”.
Det är tungt och jobbigt, inte bara för att det handlar om ett sånt enormt brott mot mänskligheten och så utstuderad ondska, Den banala ondskan är tung rent faktamässigt, 260 späckade sidor.
Eichmann, som inte verkar ha varit ”huvudansvarig för den slutliga lösningen” på något sätt, dömdes till slut bland annat för att ha organiserat transporten av miljoner judar till dödslägren i öster. I Arendts bok framstår han knappast som något ondskefullt geni, han var en medelmåttig, men gnetig, byråkrat – oförmögen att uttrycka annat än tomma klichéer. Till och med när han förs till galgen:

Den var som han under dessa sista minuter sammanfattade allt som denna långa kurs i mänsklig gemenhet lärt oss: ondskan banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.