Etikettarkiv: Hc

Januari 2013: En dåre fri

endareTitel: En dåre fri
Författare: Beate Grimsrud
Förlag: Albert Bonniers förlag (2010)

Med sexton sidor kvar sammanfattar Beate Grimsrud sin En dåre fri alldeles utmärkt: ”Det finns alltid en frisk sida bakom förvirringen, bara man lyssnar.”
Boken handlar om Eli som bär med sig rösterna. Det är Espen, Emil och Erik. Och prins Eugen. Och bara Eli kan höra dem.
Eli är sjuk. Schizofreni står det i de insprängda utdragen från läkarjournalerna. Hon är fullkomligt borta, det är nattsvart, avgrundsdjupt och allt det där. Det är månadslånga, ibland årslånga, vistelser på psyket. Men inte alltid.
Eli är frisk också. Då är hon ett kreativt geni, publicerar böcker och filmer och får priser och håller föreläsningar. Hon har vänner. Hon är rolig och smart.
Det finns alltid en frisk sida. Det är den stora behållningen, att båda sidorna finns där, ingenting är så enkelt som man trodde.

Noterar även att Bokhora ska prata om En dåre fri i slutet av månaden. Ser fram emot att se vad som sägs.

Juni 2011: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Titel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Författare: Jonas Jonasson.
Förlag: Piratförlaget, 2009.

Rent teoretiskt borde jag gilla detta: en sorts svensk Forrest Gumpfigur som råkat ha ett finger med i spelet när 1900-talets historia skrivits, samtidigt en skröna om en hundraåring som rymmer från hemmet. Men Hundraåringen... är bitvis outhärlig. Det beror främst på det tillkämpat förnumstiga språket som Jonas Jonasson inte riktigt bottnar i. Dessutom skissas de historiska skeendena klumpigt, och allt som oftast är de bara träigt trista.

Musiken:
Glenn Miller and his orchestra, Moonlight serenade (b-sida, Sunrise serenade, 1939)

April 2011: Stenhuggaren

Titel: Stenhuggaren.
Författare: Camilla Läckberg, 2005.
Förlag: Månpocket, pocketupplaga 2006.

Språket är som bäst torftigt och karaktärerna som befolkar Camilla Läckbergs Fjällbacka på sin höjd karikatyrer. Det talar emot. Det kan nog vara spännande. Det talar för.
En bit in i Stenhuggaren inser jag dock att jag nog råkat se en filmatisering av boken och då försvinner spänningen också. Det blir nog inget mera Läckberg för mig, livet är lite för kort för det.

April 2011: Den store Blondino

Titel: Den store Blondino.
Författare: Sture Dahlström, 1987.
Förlag: Bakhåll, 2002.

Ibland tänker jag på Morrissey. Att ganska mycket är som med Morrissey. Alltså, jag kan gilla Smiths. Jag kan tycka att det är bra och så, men jag kommer aldrig att bygga ett Morrissey-altare (som Peter Birro).
Jag tror att det beror på att jag upptäckte Smiths i fel tid. Jag var för gammal (eller för ung), Moz är bra men säger ingenting om mitt liv.

Jag läser vad Sture Dahlström-fansen skriver runt om på internet och tänker att det är nåt liknande kring honom. De fräslta verkar fullkomligt hängivna och jag kan förstå, men ändå inte.

Den store Blondino, om dansaren, avantgardefilmaren (och den inte så lite gubbsjuke) Fritzenstrahl, är fantastiskt rolig. Jag skrattar mig igenom hans öden och äventyr i Europa. När han utger sig för att vara akademiledamot och lurar Nobelkåta författare på pengar eller när han rider på en åsna genom Barcelona på en åsna och blåser i en trumpet eller när han drar igång en helt osannolik filminspelning i Cannes.

Dahlström fabulerar vilt, en surrealistisk skröna där bilderna smälter ihop med varandra och blir allt mer absurda. Däremot är hans flera sidor långa beskrivningar av fittor lite väl tröttsamma. Det är ihopkurade katter, våta melonskal och könshår som glänser av shellack.

Två saker slår mig också:
1) Ibland är det svårt att inte höra Klungans nycirkusartist Katlas röst i huvudet när det är som allra mest konstnärligt och provocerande.
2) Jag vet inte riktigt vad kälkborgerlig betyder.

Länkar:
Mathias Engman berättar om sitt möte med Sture Dahlström.