Etikettarkiv: Henry David Thoreau

Thoreau på tapeten

Dom pratade om Thoreau i Babel i kväll. Om Thoreau, natur, Christel Kvant och Johannes Heldén.

Maj 2011: Skogsliv vid Walden

Titel: Skogsliv vid Walden.
Författare: Henry David Thoreau, 1854.
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1964.
Översättning: Frans G. Bengtsson.

Han har det lite jobbigt, Henry David Thoreau. Han gillar inte moderna saker. Han gillar inte tåg. Han gillar inte mode. Han gillar inte arkitektur. Han gillar inte hyresrätter. Han gillar inte hypotekslån. Han gillar inte posten. Han gillar inte tidningen. Så han flyttar ut i en stuga vid en tjärn. Eller han snarare bygger ett skjul, detta livets grundförutsättning, vid en tjärn, och lever på majsbröd. Surdeg gillar han inte heller, förresten.

Som bäst är det när han faktiskt berättar om sitt lilla projekt, två år i skogen, om än inte i yttersta vildmarken, med bara sina händer, en yxa, en burk och en jordkällare. Och när han berättar skrönor om tidigare nybyggare i trakten. Annars är det inte utan att det blir lite tjatigt, detta moraliserande över människorna som är fast i ekorrhjulet. Fast ibland är ju det också lite kul förstås. I rimlig mängd.

Thoreau goes black metal

Marmota flaviventris
Henry David Thoreau är på väg hem genom skogen när han ser skymten av ett murmeldjur.

…jag kände en sällsam skälvning av vild glädje samt en stark frestelse att gripa djuret och förtära det rått; jag var alls inte hungrig just då, jag endast hungrade efter all den vildhet, som denna varelse representerade.

Att åldras

Thoreau skriver om olägenheten med att hyra sin bostad. Jag tänker på den gamla ordvitsen (kan det ha varit Cello?): ”Olägenheten med lägenheten är inte hyran utan ohyran”. Jag skrockar lite. Plötsligt känner jag mig som en gubbe.

1800-talshippies

Det kommer saker emellan hela tiden. Mat ska lagas, ogräs ska plockas, etablissement ska frekventeras. Idag har jag i alla fall börjat läsa Skogsliv vid Walden, efter att ha tagit mig igenom Frans G. Bengtssons förord. Det var en fröjd får jag säga. Så utsökt gubbigt, så finurligt underskruvat.
Bengtsson beskriver New England-transcendentalisterna i den lilla byn Concord som såna världsfrånvända hippies, som startar redan från början omöjliga mönstergårdar med konstiga regler – som att man bara får odla grödor som ”strävar mot solen”.
En av dem är Amos Bronson Alcott. Om honom skriver Frans G. Bengtsson:

Sedan även denna mönstergård regelrätt gått omstyr, slog sig Alcott sorgsen ner i Concord, där han tillbragte resten av sitt långa liv, obegriplig för alla men mycket ärad av sina vänner; han var kretsens orakel och vishetsbrunn samt författade skrifter, benämnda ”Orphic sayings”, vilka fortfarande anses stå ouppnådda på den sidan Atlanten i fråga om oklarhet och mystisk höghet.

Det är nåt med välformulerade dissar som tilltalar mig.

Amerikansk söndag

Det är loppmarknad i parken och jag tänker att jag vill köpa böcker. Först en kåserisamling av Bang. Längre in står en man i yvigt hår. Han säljer stora mängder Jolo. Jag plockar till mig Henry Miller och Joseph Heller i pocketupplaga. Mest nöjd är jag med Skogsliv vid Walden i en utgåva från 1964. Frans G Bengtsson har översatt.

20110424-131557.jpg