Etikettarkiv: The Smiths

Smartarse-pop

Jag fyller långsamt på min lista över musiken jag stöter på i böckerna. Man får säga att vissa böcker är mer musikaliska än andra, och det är inte utan att jag blir lite nöjd över att faktiskt hitta en låt i Ann Heberleins En liten bok om ondska. Det är förstås Morrissey, popstjärnan för poeter, författare och gymnasiesvåringar. Douglas Coupland döpte till exempel sin Girlfriend in a coma (1998) efter en The Smiths-singel med samma namn (från Strangeways, Here we come, 1987, Spotify). John Ajvide Lindqvist har Morrissey med lite överallt, inte minst har han snott titeln till Låt den rätte komma in (Let the right one slip in, från återutgåvan av Viva Hate 1997, Spotify) av honom.
Moz har ju Oscar Wilde på sin sida (och Keats och Yeats är på din) i Cemetry Gates (från The Queen is dead, 1986, Spotify). I omslaget till Belle and Sebastians senaste platta, Write about Love (2010) ligger de och läser just Keats och Yeats. Sånt uppskattar jag.

Och så tänker jag på en Guardianintervju jag läste med Scritti Polittis Green Gartside (länk). Intervjun börjar med en beskrivning av hur Gartside fått signera filosofiavhandlingar som inspirerats av hans musik.
”The ratio of tactically deployed pop banality to smartarse references to Kant and Gramsci was occasionally uncomfortably high”, säger Gartside.
Sånt uppskattar jag också.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men man undrar ju: gillar alla författare Moz?

Popmusiken

Om jag länge trodde att jag var en sån som läste böcker men i själva verket inte gjorde det är jag betydligt bättre på popmusiken. Den lyssnar jag på och jag är medveten om att jag gör det. Så låg jag och läste i går i kväll och tänkte att man borde ju lista all musik man stöter på när man läser. Som Burning down the house med Talking Heads, som nämns i Vi måste prata om Kevin. What can I say, jag gillar att lista saker och ting. För att det här inte ska bli ett sånt där projekt där jag googlar ihjäl mig efter gamla låtar i böcker jag redan läst (som Smiths-spökena i John Ajvide Lindqvists Människohamn till exempel) börjar jag här och nu: hittills finns en låt med på listan. Snart kommer flera. De finns under rubriken ”Musiken” här uppe i listen.

April 2011: Den store Blondino

Titel: Den store Blondino.
Författare: Sture Dahlström, 1987.
Förlag: Bakhåll, 2002.

Ibland tänker jag på Morrissey. Att ganska mycket är som med Morrissey. Alltså, jag kan gilla Smiths. Jag kan tycka att det är bra och så, men jag kommer aldrig att bygga ett Morrissey-altare (som Peter Birro).
Jag tror att det beror på att jag upptäckte Smiths i fel tid. Jag var för gammal (eller för ung), Moz är bra men säger ingenting om mitt liv.

Jag läser vad Sture Dahlström-fansen skriver runt om på internet och tänker att det är nåt liknande kring honom. De fräslta verkar fullkomligt hängivna och jag kan förstå, men ändå inte.

Den store Blondino, om dansaren, avantgardefilmaren (och den inte så lite gubbsjuke) Fritzenstrahl, är fantastiskt rolig. Jag skrattar mig igenom hans öden och äventyr i Europa. När han utger sig för att vara akademiledamot och lurar Nobelkåta författare på pengar eller när han rider på en åsna genom Barcelona på en åsna och blåser i en trumpet eller när han drar igång en helt osannolik filminspelning i Cannes.

Dahlström fabulerar vilt, en surrealistisk skröna där bilderna smälter ihop med varandra och blir allt mer absurda. Däremot är hans flera sidor långa beskrivningar av fittor lite väl tröttsamma. Det är ihopkurade katter, våta melonskal och könshår som glänser av shellack.

Två saker slår mig också:
1) Ibland är det svårt att inte höra Klungans nycirkusartist Katlas röst i huvudet när det är som allra mest konstnärligt och provocerande.
2) Jag vet inte riktigt vad kälkborgerlig betyder.

Länkar:
Mathias Engman berättar om sitt möte med Sture Dahlström.