Etikettarkiv: Hannah Arendt

Juni 2011: Den banala ondskan

Titel: Den banala ondskan.
Författare: Hannah Arendt, 1963.
Förlag: Bokförlaget Daidalos, 1996.
Översättning: Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg, reviderad 1996.

1960 inleds rättegången mot den före detta SS-officeren Adolf Eichmann i Israel. Han anklagas för att vara ansvarig för genomförandet av förintelsen av miljontals europeiska judar.
Hannah Arendt är där för att bevaka rättegången för The New Yorker och Den banala ondskan är en vidareutveckling av hennes rapporter i tidskriften. Här argumenterar hon för hur rättegången används för politiska syften i Israel, hon visar på juderådens inblandning i förintelsen och hon tecknar en skrämmande bild av det hon kallar ”det nazistiska utrotningsmaskineriets invecklade byråkrati”.
Det är tungt och jobbigt, inte bara för att det handlar om ett sånt enormt brott mot mänskligheten och så utstuderad ondska, Den banala ondskan är tung rent faktamässigt, 260 späckade sidor.
Eichmann, som inte verkar ha varit ”huvudansvarig för den slutliga lösningen” på något sätt, dömdes till slut bland annat för att ha organiserat transporten av miljoner judar till dödslägren i öster. I Arendts bok framstår han knappast som något ondskefullt geni, han var en medelmåttig, men gnetig, byråkrat – oförmögen att uttrycka annat än tomma klichéer. Till och med när han förs till galgen:

Den var som han under dessa sista minuter sammanfattade allt som denna långa kurs i mänsklig gemenhet lärt oss: ondskan banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.

Juni 2011: En liten bok om ondska

Titel: En liten bok om ondska.
Författare: Ann Heberlein, 2010.
Förlag: Bonnier, pocketupplaga, 2011.

Ann Heberleins En liten bok om ondska är just det, en trehundra sidor diskussion om vad ondska kan tänkas vara, vad den kommer sig av och vad den gör med människorna.
Heberlein navigerar genom ondskans idéhistoria och det är en styrka att Kill Bill och Lisbet Salander har lika naturliga platser i boken som Nietzsche och Kant.
Ibland tycker jag mig ana lite slarv i detaljerna (smällde de inte atombomben efter att Tyskland kapitulerat) men för det mesta är En liten bok om ondska alldeles lysande. En lättillgänglig diskussion om nåt som är så svårdiskuterat. Ser mycket fram emot att läsa Hannah Arendt efter det här.

Musiken:
Morrissey, Sister, I’m a Poet (b-sida, Everyday Is Like Sunday, 1988)

Sommarläsningen

På uppmaning av Lyran tänkte jag göra en liten lista för sommaren, sånt som jag tänkt mig att läsa. Well, så här ser det ut just nu:

1. En vänlig ondskas rika dräkt. Som jag skrivit tidigare har jag tänkt att ägna juni åt ondskan. Ann Heberleins En liten bok om ondska och mitt gamla dåliga samvete, Den banala ondskan av Hannah Arendt. Båda står inköpta i hyllan.

2. Julibiografierna. Patti Smith tar ju emot Polarpriset i höst. Innan dess ska jag ha tagit mig igenom Just kids (gjorde ett misslyckat försök i vintras). Min tjej fick Tina Feys Bossypants i Mors dag-present. Inte helt utan baktanke.

3. Augustibuller. Mer musik och mer biografi. Please Kill Me av Legs McNeil och Gillian McCain, The Dirt av Neil Strauss (ja, jag vet att det är pinsamt, men jag har inte läst den än) och hinner jag tänkte jag ta med Choosing Death: The Improbable History of Death Metal and Grindcore av Albert Mudrian.

Det kan förstås bli helt annorlunda också. Annat som borde bli läst: The Killing Joke av Alan Moore, Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari, Prins Charles känsla av Liv Strömquist, Moment 22 av Joseph Heller och tusen andra.

En lantlig ondska om sommaren

Vi var i en liten köping på landet idag och gick in i den lokala bokhandeln. Där hittade jag Ann Heberleins En liten bok om ondska som pocket. Det ska bli, tänkte jag, en del i mitt lilla sommarondsketema. När blomstertid nu kommer ska jag ta mig an den och mitt gamla dåliga samvete, Hannah Arendts Den banala ondskan. Det blir en bra sommar.