Etikettarkiv: Vi måste prata om Kevin

Ondskan och barnen

Det är inte alls så regnigt som väderapparna säger, men vi ligger inne i stugan och läser. Jag läser Ann Heberleins En liten bok om ondska, kapitlet om onda barn. Hon skriver om Vi måste prata om Kevin och har förstås alldeles rätt i att förklaringen att vissa barn föds onda är djupt otillfredställande.

…vi måste tala om ondskan och vilka motiv och orsaker som driver en människa att mörda, men den förklaring Shriver serverar är helt enkelt inte någon särskilt bra förklaring. Hennes förklaring är för enkel – och för svår. Den sortens förklaringar inbaggar människor i tron att det inte är möjligt att förebygga ondska eller förändra människor och deras omständigheter.

Nu läste jag kanske annorlunda, men jag upplevde det inte som att Lionel Shriver gav riktigt så klara förklaringar. Eller så läste jag bara för slarvigt.

Annonser

Maj 2011: Vi måste prata om Kevin

Titel: Vi måste prata om Kevin.
Författare: Lionel Shriver, 2003.
Förlag: Ordfront, pocketupplaga, 2009.
Översättning: Cajsa Mitchell.

Snart sextonårige Kevin Khatchadourian skjuter ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda i en skolmassaker. Det är själva utgångspunkten. Alla är förvånade. Alla utom mamma Eva. I brev till maken Franklin försöker hon ge sin syn på det som hänt de senaste tjugo åren – hur de träffades, hur hon blev gravid, hur hon försöker tvinga in sig i en mammaroll hon inte är bekväm med, hur det ända sedan Kevin var nyfödd har känts som om någonting inte står rätt till med pojken.

Eva är ingen sympatisk människa. Hon är arrogant, självrättfärdig och pretentiös. Det är lite befriande och hindrar inte att man känner den djupaste sympati för henne, inte bara i hennes svartaste sorg. Det är en av sakerna som Lionel Shriver lyckas med. Några andra är att ställa frågor om föräldraskap, ondska och skuld. Dessutom är Vi måste prata om Kevin svårt spännande ända in i slutet.

Musiken
Talking Heads, Burning down the house (Speaking in tounges, 1983)
Boomtown Rats, I don’t like mondays (The Fine Art of Surfacing, 1979)
Led Zeppelin, Stairway to heaven (Led Zeppelin IV, 1971)*
Jefferson Airplane, White Rabbit (Surrealistic Pillow, 1967)
Pratt & McClain, Happy Days (1976)
Celine Dion, My heart will go on (Let’s talk about love, 1997)

Popmusiken

Om jag länge trodde att jag var en sån som läste böcker men i själva verket inte gjorde det är jag betydligt bättre på popmusiken. Den lyssnar jag på och jag är medveten om att jag gör det. Så låg jag och läste i går i kväll och tänkte att man borde ju lista all musik man stöter på när man läser. Som Burning down the house med Talking Heads, som nämns i Vi måste prata om Kevin. What can I say, jag gillar att lista saker och ting. För att det här inte ska bli ett sånt där projekt där jag googlar ihjäl mig efter gamla låtar i böcker jag redan läst (som Smiths-spökena i John Ajvide Lindqvists Människohamn till exempel) börjar jag här och nu: hittills finns en låt med på listan. Snart kommer flera. De finns under rubriken ”Musiken” här uppe i listen.

Shriver pratar om Kevin

En bit in i Vi måste prata om Kevin: hittills är det lovande. Hittade en Guardianartikel där Lionel Shriver skriver om boken som nästan inte kom ut och som nu har premiär som film i Cannes.

Länkar:
Lionel Shriver talks about Kevin. (Guardian, 17 maj)

Shriver

Jag läste i Helsingborgs Dagblad om Lionel Shriver härommånaden. Häromdagen var den nån som sa åt mig att jag borde läsa henne. Så nu har jag köpt på mig Vi måste prata om Kevin. Det blir nog nästa bok ut. Dessutom har fimatiseringen, med min gamle favorit John C. Reilly, premiär i Cannes.