Kategoriarkiv:

Earth hour igen

Jag började ju blogga under Earth hour 2011, gjorde en omstart 2012 och nu är det dags igen. För Earth hour alltså. Jag läser vidare och hoppas på det bästa.

Vladimir Tostoffs The Jazz History of the World

”Mina damer och herrar”, ropade [orkesterledaren]. ”På herr Gatsbys begäran ska vi nu spela herr Vladimir Tostoffs senaste verk, som fick så mycket uppmärksamhet vid framförandet i Carnegie Hall tidigare i maj. Den som har läst tidningarna vet vilken sensation det var”. Han log skämtsamt nedlåtande och tillade: ”En verklig sensation!”. Varpå alla skrattade.
”Stycket är känt som”, avslutade han med eftertryck ”Jazzens världshistoria av Vladimir Tostoff!”
Jag uppfattade aldrig hur herr Tostoffs komposition lät, för just om den började spelas fick jag syn på Gatsby, som stod ensam på marmortrappan och tittade på det ena sällskapet efter det andra med gillande blick. […] När ”Jazzens världshistoria” var färdigspelad lutade de kvinnliga gästerna sina huvuden mot männens axlar på ett valpigt, tillgivet sätt eller föll baklänges in i famnen på dem eller rent av in i hela sällskap, trygga i sin övertygelse om att någon skulle rädda dem i fallet – men det var ingen som föll baklänges i Gatsbys famn, inget franskbobbat hår som rörde vid Gatbys axel och inga sångkvartetter som stämde upp till Gatsbys ära.

Paul Whiteman 1921

Paul Whiteman 1921

På sidan 54 droppar F Scott Fitzgerald den första specifika musiken i Den store Gatsby, Vladimir Tostoffs Jazzens världshistoria, eller The Jazz History of the World. Det är en hittepå-kompositör och ett hittepå-verk (tydligen nämns tre riktiga låtar senare; The Sheik of Araby, Ain’t We Got Fun? och Three O’Clock in the Morning).
Det verkar också som om folk har ägnat ganska mycket tankemöda åt att gissa vad Fitzgerald ville ha sagt med Jazzens världshistoria. Jag vet ju inte vad förstås.

George Gershwin 1937

George Gershwin 1937

Hur som helst verkar ganska många överens om att förebilden för orkesterledaren är Paul Whiteman  (The Oxford Companion to Jazz, ukelelevirtuosen Ian Whitcomb  med flera). Whiteman höll en konsert i Aeolian Hall i New York i februari 1924. Han kallade den An Experiment in Modern Music. Där framfördes George Gershwins Rhapsody in Blue för första gången. Så Gershwin skulle vara Tostoff. Det låter inte helt otroligt, det är ju jazz age och allt.

Max Liebermann

Richard Strauss 1918

Sen hittar jag en artikel från 1987 i English Language Notes (word-dokument) där en Darrel Mansell går på ett helt annat spår, han tror att det är den gamle tysken Richard Strauss som är förebilden. Strauss ska ha gjort en välbesökt och uppmärksammad turné i USA 1921, där han bland annat spelade sin dänga Also spracht ZarathustraBara den, tycker Mansell, skulle kunna göra anspråk på att vara soundtracket till världshistorien (vilket den ju på ett sätt är i Stanley Kubriks År 2001 – ett rymdäventyr).  Den är ju inspirerad av Friedrich Nietzsche och tydligen gillade Fitzgerald att droppa Nietzsche-referenser.

Well, jag vet inte jag. Men det blev ett litet google-äventyr. Och antagligen mitt längsta inlägg hittills.

13 förhoppningar inför 2013


Okej, jag lyckades inte läsa så mycket som jag hade tänkt 2012. Mycket talar för att 2013 inte kommer att gå till historien som det mest läsintensiva året det heller. Well, well, här kommer i alla fall tretton saker jag tänkt inför 2013 och så får vi se hur det går.

1. F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby blir film av Baz Luhrmann i maj. Det vore fint att ha läst den innan dess (tror att vi fick se en tidigare filmatisering i skolan, det måste vara den här).
2. Man läser på tok för sällan Bibeln. Jag hade tänkt att hinna med 13 böcker i år. Kanske fem Moseböcker och åtta historiska böcker.
3. Jag har tappat serie-fart på senare tid. Mats Jonssons Mats kamp står i bokhyllan och väntar på att bli läst.
5. Vill läsa All I want for christmas is planekonomi av Sara Granér också.
6. Och Liv Strömqvists Prins Charles känsla.
7. När vi ändå är inne på serietecknare: när Chris Wares Building Stories åter finns att beställa borde jag beställa den. Martin Gelin skrev om den i DN häromdagen.
8. När vi ändå är inne på Martin Gelin. Hans Den amerikanska högern har jag tänkt läsa länge. Även nu när valet är över.
9. Jag hittade en blogg som heter Bokbrus, som handlar om ljudböcker. Jag har inte tagit mig igenom en ljudbok sedan jag lånade Hjalmar Söderbergs Doktor Glas på kassett på gymnasiet (då somnade jag alltid en bit in och fick snällt spola tillbaka varje gång jag skulle börja om). Ska försöka hitta tiden att lyssna på åtminstone en sån i år.
10. Jag har hunnit med en Nobelpristagare hittills i år. Kanske ska försöka hinna med några till. I alla fall en.
11. När vi ändå är inne på pristagare, jag köpte Göran Rosenbergs Augustprisvinnare  Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz på Ica.
12. Jag har en gammal idé om att jag ska läsa några riktigt tunna böcker också.
13. Och en riktigt tjock. Kanske Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov (767 sidor i översättning av Olov Hyllienmark).

Att läsa med någon annan

Jag började på Albert Camus Främlingen idag. Jag köpte den på loppis, hen som ägde den från början verkar ha köpt den på ärevördiga bokhandeln Gleerups i Lund någon gång efter 1984. 47 kronor kostade den i pocketupplaga.Hen som hade den innan mig har i alla fall läst väldigt intensivt, eller i alla fall med en blyertspenna. Var och varannan rad är markerad eller understruken. På försättsbladet har hen skrivit ”existentialist”. Så att man vet. På sidan tio, när jaget gått in i ålderdomshemmets bårhus för att ta farväl av sin mamma och en vaktmästare erbjuder sig att skruva av locket på kistan och jaget tackar nej, har hen som läste boken före mig strukit under meningen: ”Han sade ingenting mer och jag kände mig generad, därför att jag kände på mig att jag inte borde ha sagt det där”. Hen har skrivit ”ångest, fel beslut”  i marginalen. Så att man vet.

Känner att detta kan bli lite påfrestande i längden.

Speedmetal?

Jag läser Born to Run. Det är så där som en riktigt bra reportage ska vara. Däremot är det oerhört tunnsått med musikreferenserna. Jag hade väl inte väntat mig särskilt många, men med tanke på att Murakami öste på med popmusik så tänkte jag att kanske ändå. Well, Christopher McDougall är inte Murakami. Efter 166 lästa sidor är de musikaliska inslagen två. 1) En Taramuhara-pojke har Beatles-frisyr. 2) För några år sedan dök en ny extremlöpartyp upp, med bland andra Karl Meltzer som vann Hardrock-race (100 miles) med Strangelove i lurarna.

Karl Meltzer verkar, upptäcker jag efter lite googling, vara en 45-åring från Utah som kallas Speedgoat Karl. Han har en hemsida där han allra mest visar upp alla sina sponsorer. Jag har ingen aning om vad Strangelove är för ett band. Det är från Vermont, står det här, och således är det inte alternativrockbandet från Bristol. Det funkar uppenbarligen för Karl, som för övrigt spelar White Stripes i en video på sin hemsida.

Stop Dave, I’m afraid

Jag läser ju Sarah Silverman och googlar efter vilket år Daisy Bell (Bicycle built for two) egentligen skrevs. Kommer till Wikipediasidan och där skriver de om datorn HAL 9000 i År 2001 – ett rymdäventyr (1968). HAL sjunger just Daisy Bell (Youtube), som för övrigt skrev 1892, och han var inte den första datorn som gjort det. Den första var en IBM 704 (Youtube). Det var 1961 det.
Apropå Stanley Kubrik, alltså regissören bakom 2001, så läste jag en intressant intervju med Vera Vitali av Jan Gradvall. Men det har egentligen ingenting med Daisy Bell att göra.

Vinterns projekt: löpläsning

Jag har aldrig sprungit särskilt mycket. En gång i tiden klarade jag två och en halv kilometer, men det var länge sen (och inte särskilt lång distans). Nu har jag skaffat en app. Jag har tänkt mig att jag ska lära mig att springa fem kilometer. När jag kan det ska jag springa en mil. När jag kan det ska jag göra det på 55 minuter, det är tanken (allt detta dokumenteras på den här bloggen, men det är sannerligen inte intressant för någon förutom mig). Jag läste ju Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och tänkte att jag borde prova. Sedan läste jag att Flea, ni vet han i Red Hot Chili Peppers, gillade Christopher McDougalls Born to run. Men det som fick mig att vilja springa över huvud taget var en intervju med Ben Gibbard, i Death Cab for Cutie, som berättade om när han sprang LA Marathon:

On the positive side, it was really an amazing experience to be running through my adopted hometown. The L.A. Marathon runs through all these neighborhoods, and to travel through them on foot is really a rare thing in L.A. I loved seeing all the people from every neighborhood out cheering, even in the rain, handing out orange slices and water.

Nåväl. Jag tänkte att jag skulle läsa lite löparlitteratur under vintern, så jag googlade fram några titlar. Några kommer jag att läsa. Har man andra förslag får man förstås tipsa här i en kommentar.

Jurek, Scott, Ultra running
McNab, Tom, Flanagans lopp
McDougall, Christopher, Born to run: Jakten på löpningens själ
Oates, Joyce Carol, Djur
Parker, Robert B, Early Autumn
Rasmusson, Ludvig, Spring för kärleken och livet
Stillitoe, Alan, Långdistanslöparens ensamhet

Life on Mars

Jag läste ju Ray Bradburys Invasion på Mars härförleden och blev lite fascinerad av själva landskapet (och marsianernas fordon). En kompis postade den här länken på Facebook, ett panorama från Greeley Haven på Mars. Så nu sitter jag här och tittar och tittar och kan inte riktigt sluta. Och så tänker jag på Sam Parkhill, som kommit på att han ska sälja korv i ett nitat aluminiumskjul på Mars. Han pratar med sin lite mer skeptiska fru:

”Den bästa varma korven i två världar! Den bästa varma löken och spanskpepparn och senapen! Du kan inte säga annat än att jag är pigg och vaken. Här är de bägge huvudvägarna, där borta är den döda staden och malmfyndigheterna. Lastbilarna från Koloni 101 måste passera härförbi tjugofyra timmar om dygnet. Känner jag till lokaliteterna, eller gör jag inte?”

Jag tänker att det ser nog ut ungefär så där, där Sam har sitt stånd.

Just a smalltown girl


Jag läser Sarah Silvermans The Bedwetter och tycker att det är ganska roligt. Hon berättar bland annat om när en rockstjärna från 80-talet (hon väljer att inte namnge honom, men Steve Perry från Journey är inte ens en googling bort) förklarar att hon har de ”bästa nigger-skämten”. Steve Perry förnekar dock det i den här Rolling Stone-intervjun.

Nästa: sci fi

Läser att Ray Bradbury har gått ur tiden, 91 år gammal. Kommer ihåg ett gammalt loppisfynd från ifjol, Invasion på Mars. Det får bli nästa bok.