Just det, det var sommar också

Sommarpratarna presenterades ju i går, vilket det har bloggats en del om. Själv tänker jag, som alla andra, att det ska jag lyssna på. Sedan lyssnar jag väldigt sällan. I år tänker jag i alla fall att dom här ska jag lyssna på (eller podda):

26 juni: Torgny Lindgren
Under den tid då jag nästan inte läste böcker läste jag i alla fall ganska många Torgny Lindgren-böcker. Jag är mycket svag för honom och Pölsan (2002), Ormens väg på hälleberget (1982) och framförallt Hummelhonung (1995) hör till mina absoluta favoriter. Och så älskar jag att han pratar om mat i bestämd form.

1 juli: Thomas Johansson
Jag gillar ju som bekant popmusiken och Thomas Johansson (som ju startade EMA i slutet av 1960-talet) har varit med väldigt länge. Jag hoppas på anektdot-SM.

29 juli: Olof Wretling
Fullkomligt lysande i fullkomligt lysande Klungan. Och Mammas Nya Kille. Ska prata om männen i sitt liv.

6 augusti: Yukiko Duke
Hon är grym på att prata böcker, och hon var fantastisk under jordbävningskatastrofen i Japan. Förhoppningsvis har jag hunnit läsa Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som hon översatt, innan dess.

Leif GW (21 augusti) lär vara underhållande också. Och så tänkte jag att jag borde hinna med Min Kamp 1 innan Karl Ove Knausgård pratar (14 augusti).

Annonser

April 2011: Den store Blondino

Titel: Den store Blondino.
Författare: Sture Dahlström, 1987.
Förlag: Bakhåll, 2002.

Ibland tänker jag på Morrissey. Att ganska mycket är som med Morrissey. Alltså, jag kan gilla Smiths. Jag kan tycka att det är bra och så, men jag kommer aldrig att bygga ett Morrissey-altare (som Peter Birro).
Jag tror att det beror på att jag upptäckte Smiths i fel tid. Jag var för gammal (eller för ung), Moz är bra men säger ingenting om mitt liv.

Jag läser vad Sture Dahlström-fansen skriver runt om på internet och tänker att det är nåt liknande kring honom. De fräslta verkar fullkomligt hängivna och jag kan förstå, men ändå inte.

Den store Blondino, om dansaren, avantgardefilmaren (och den inte så lite gubbsjuke) Fritzenstrahl, är fantastiskt rolig. Jag skrattar mig igenom hans öden och äventyr i Europa. När han utger sig för att vara akademiledamot och lurar Nobelkåta författare på pengar eller när han rider på en åsna genom Barcelona på en åsna och blåser i en trumpet eller när han drar igång en helt osannolik filminspelning i Cannes.

Dahlström fabulerar vilt, en surrealistisk skröna där bilderna smälter ihop med varandra och blir allt mer absurda. Däremot är hans flera sidor långa beskrivningar av fittor lite väl tröttsamma. Det är ihopkurade katter, våta melonskal och könshår som glänser av shellack.

Två saker slår mig också:
1) Ibland är det svårt att inte höra Klungans nycirkusartist Katlas röst i huvudet när det är som allra mest konstnärligt och provocerande.
2) Jag vet inte riktigt vad kälkborgerlig betyder.

Länkar:
• Mathias Engman berättar om sitt möte med Sture Dahlström.