Etikettarkiv: Bakhåll

Mars 2013: Den store Gatsby

den-store-gatsbyTitel: Den store Gatsby
Författare: F Scott Fitzgerald (1925)
Förlag: Novapress/Bakhåll(2010)
Översättning: Christian Ekvall

Återigen är det en sån där bok som det känns som om det är svårt att säga något om som inte redan sagts. Nick Carraway kommer i alla fall till New York och flyttar in i West Egg (tydligen Great Neck på Long Island) där han råkar bli granne med Jay Gatsby. Gatsby har så fina fester och det är tjugotal och jazz och allt.
Nu känns visserligen Den store Gatsby lite för tidlös för att bara handla om tjugotal, det känns som om historien har bäring oavsett tidsålder.

Musiken
Vladimir Tostoff , The world history of jazz  (se mer här)
Ted Snyder, Harry B. Smith, Francis Wheeler (upphov), The Sheik of Araby
Louis Hirsch, The Love Nest
Richard A. Whiting, Raymond B. Egan och Gus Kahn (upphov), Ain’t we got fun?
Paul Whiteman and his Orchestra, Three O’Clock in the Morning
Felix Mendelssohn, Bröllopsmarsch
Gilda Gray, Beale street blues
Ethelbert Nevin (upphov), The rosary

April 2011: Den store Blondino

Titel: Den store Blondino.
Författare: Sture Dahlström, 1987.
Förlag: Bakhåll, 2002.

Ibland tänker jag på Morrissey. Att ganska mycket är som med Morrissey. Alltså, jag kan gilla Smiths. Jag kan tycka att det är bra och så, men jag kommer aldrig att bygga ett Morrissey-altare (som Peter Birro).
Jag tror att det beror på att jag upptäckte Smiths i fel tid. Jag var för gammal (eller för ung), Moz är bra men säger ingenting om mitt liv.

Jag läser vad Sture Dahlström-fansen skriver runt om på internet och tänker att det är nåt liknande kring honom. De fräslta verkar fullkomligt hängivna och jag kan förstå, men ändå inte.

Den store Blondino, om dansaren, avantgardefilmaren (och den inte så lite gubbsjuke) Fritzenstrahl, är fantastiskt rolig. Jag skrattar mig igenom hans öden och äventyr i Europa. När han utger sig för att vara akademiledamot och lurar Nobelkåta författare på pengar eller när han rider på en åsna genom Barcelona på en åsna och blåser i en trumpet eller när han drar igång en helt osannolik filminspelning i Cannes.

Dahlström fabulerar vilt, en surrealistisk skröna där bilderna smälter ihop med varandra och blir allt mer absurda. Däremot är hans flera sidor långa beskrivningar av fittor lite väl tröttsamma. Det är ihopkurade katter, våta melonskal och könshår som glänser av shellack.

Två saker slår mig också:
1) Ibland är det svårt att inte höra Klungans nycirkusartist Katlas röst i huvudet när det är som allra mest konstnärligt och provocerande.
2) Jag vet inte riktigt vad kälkborgerlig betyder.

Länkar:
Mathias Engman berättar om sitt möte med Sture Dahlström.