Etikettarkiv: Hci

April 2013: All I want for christmas is planekonomi

9170376646Titel: All I want for christmas is planekonomi
Författare: Sara Granér
Förlag: Galago (2012)

Jag vet inte om ni läste Fredrik Strages recension av The Knifes Shaking the habitual i DN häromdagen. Han skrev i alla fall så här:

Att utsätta sig för ‘Shaking the habitual’ känns som att örfilas med Aftonbladets kultursidor tills man har Karl Marx-citat på kinderna och en Liv Strömquist-serie i pannan. ‘Latteliberal!’ inbillar jag mig att skivomslaget skriker (det pryds naturligtvis av en ond kapitalist). ‘Du borde lyssna på heteronormativ mansrock i stället. Du är Bengt Ohlsson.’

Jag tänker att det är lite så jag känner när jag läser All I want for christmas is planekonomi. Och att jag känner att jag redan vet vad Sara Granér vill säga mig. Och att jag inte alls tycker att det är lika roligt som i Det är bara lite aids.
Det betyder förstås inte att det inte är ganska roligt ibland. Som i Mindfulness för högern där Granér ger tips till läsaren som ibland känner sig ”stressad över att privatisera så mycket som möjligt” innan hen dör eller har svårt att vara närvarande i sina relationer för att hen hela tiden ”vill ‘öppna upp för fler privata aktörer’ inom till exempel vård och omsorg”.
Men mina favoriter en ensidesbilder som den på sidan 129, där en kaninliknande varelse sitter och äter och tänker ”Är det maten som är äcklig eller jag???” Eller på sidan 125 där en annan kanin säger ”Det enda jag vill är att allt ska bli bra. Ska det va så jävla mycket begärt???”
Och sen tänker jag, återigen, att det beror väl på att jag är Bengt Ohlsson.

Musiken
Inte så mycket, men själva titeln måste ju ha med Mariah Careys All I want for christmas is you att göra.

Annonser

Juli 2011: Fritz the Cat

Fritz the cat / Robert CrumbTitel: Fritz the Cat.
Författare: Robert Crumb.
Förlag: Karneval förlag 2008.
Översättning: Andreas Palmær.

Robert Crumbs Fritz the Cat är verkligen en jävel. Han super och knullar och röker på och ställer till jävulskap. Ändå, trots sexismen och allt, hejar jag på honom. I den här samlingen finns allt som Crumb skapade med Fritz the Cat mellan 1964 och 1972, småstrippar och längre historier, och en pre-Fritz-kattserie från 1961. Jag gillar beatflummiga Fritz the Cat tar en tripp (1965) bäst, en fullkomligt ohämmad resa där Fritz, förutom att ligga en massa, lyckas bränna ner sitt studentboende och bli samhällets fiende nummer ett. Den är fantastisk. Andra grejer känns gamla och gubbiga och ibland väl vidriga. Men det kanske är som Matt Groening skriver i efterordet (som egentligen skrevs till en annan Crumbsamling, vilket märks för det känns lite påhängt i det här sammanhanget):

Till skillnad från de flesta av oss struntar Crumb i om han blir omtyckt för det han gör. Istället har han ett rätt schysst erbjudande: här är mitt liv, min konst, mina fantasier, på mina villkor. Crumbs grejer, roliga eller otäcka, är framlagda på ett artigt och trevligt sätt, men det underliggande budskapet är ett nonchalant erbjudande: take it or leave it, kompis.

För övrigt: Jag läste den Crumbillustrerade Kafka under min tid som gymnasiesvåring. Den betydde antagligen mer för min förståelse av Franz Kafka än allt jag läste av Kafka själv.

Musiken:
Pete Seeger, Two brothers (Songs of the civil war, 1960)
Joan Baez, Copper Kettle (Joan Baez in Concert, 1962)
We Shall overcome *
Teresa Brewer, Ricochet (singel, 1953)**
Frank Zappa and The Mothers of Invention, Freak out! (album, 1966, nämns i Matt Groenings efterord)***
The Fugs, Virgin Fugs (album, 1967, nämns i Matt Groenings efterord)

Juni 2011: Batman: The Killing Joke

Batman: The Killing JokeTitel: Batman: The Killing Joke.
Författare: Alan Moore, Brian Bolland (ill) 1988.
Förlag: DC Comics, nyfärglagd de luxe-utgåva, 2008.

Jag är ingen Batmankännare, jag har sett några filmer och såg de där barnprogrammen när jag var liten, de där med Biff-, Bam- och Boom-skyltarna när de slogs. The Killing Joke är mörk, väldigt snygg och ganska spännande. Och i mitt ondsketema i juni passar den alldeles utmärkt in.

Batman är, som jag förstått det, en ganska komplicerad kille. Han är knappast rakt igenom god, snarare nån form av rättvisans hämnare. Att Jokern är rakt igenom ond, som så många andra superskurkar, råder det dock ingen tvekan om. I The Killing Joke presenterar Alan Moore en historia om hur det gick till när han blev ond, han föddes alltså inte sån. Han var en vanlig kille som hade en riktigt jobbig dag en gång och det räckte. Nu försöker han göra ett experiment för att visa att det kan hända vem som helst.

April 2011: Persepolis

PersepolisTitel: Persepolis – The Story of a childhood.
Författare: Marjane Satrapi, 2000.
Förlag: Pantheon, pocketupplaga, 2003.
Översättning: Mattias Ripa, Blake Ferris.

När revolutionen kommer till Iran 1979 är Marji tio år. Shahen är störtad och Marji och hennes familj drömmer om en sekulär demokrati. Undan för undan släcks hoppet när den islamska republiken växer allt starkare. Och så kommer kriget mot Irak, allt detta måste det lilla – men brådmogna – barnet förhålla sig till. Släktingar och vänner försvinner i fängelse, Kim Wilde-affischen måste smugglas in och Iron Maiden får man bara tag i på kassett på svarta marknaden. Livet pågår som vanligt, fast ändå är allt så annorlunda.

April 2011: Det är bara lite aids

Titel: Det är bara lite aids.
Författare: Sara Granér.
Förlag: Ordfront Galago, 2008.

Bomberna faller över den lilla byn i bakgrunden. Ett hundnäst litet barn med svältmage viftar lojt bort flugorna i sitt ansikte. En hundnäst mor håller sitt döda spädbarn i famnen. En man i kostym står bredvid.
”Ja, det där är smällar man får ta om man lever i en kapitalistisk världsekonomi,” säger han och fortsätter:
”Jag tycker att du ska se det som en utmaning”.

Sara Granér öser på i Det är bara lite aids, en samling serier – en del bara en bild, andra över flera sidor. Det är också den stora behållningen, öset, en koncentrerad ilska mot tingens ordning blandat med uppgivna tillrop och socialrealistiskt pyssel.

Fredrik Reinfeldt och Nyamko Sabuni får i en strip frågan ”Är du feminist?” och Reinfeldt svarar ”Nä, jag är fan och hans moster.”
Osakliga dumheter? Det finns det en hel del av. Kul? Jag skrattar i alla fall.