Etikettarkiv: Friedrich Nietzsche

Vladimir Tostoffs The Jazz History of the World

”Mina damer och herrar”, ropade [orkesterledaren]. ”På herr Gatsbys begäran ska vi nu spela herr Vladimir Tostoffs senaste verk, som fick så mycket uppmärksamhet vid framförandet i Carnegie Hall tidigare i maj. Den som har läst tidningarna vet vilken sensation det var”. Han log skämtsamt nedlåtande och tillade: ”En verklig sensation!”. Varpå alla skrattade.
”Stycket är känt som”, avslutade han med eftertryck ”Jazzens världshistoria av Vladimir Tostoff!”
Jag uppfattade aldrig hur herr Tostoffs komposition lät, för just om den började spelas fick jag syn på Gatsby, som stod ensam på marmortrappan och tittade på det ena sällskapet efter det andra med gillande blick. […] När ”Jazzens världshistoria” var färdigspelad lutade de kvinnliga gästerna sina huvuden mot männens axlar på ett valpigt, tillgivet sätt eller föll baklänges in i famnen på dem eller rent av in i hela sällskap, trygga i sin övertygelse om att någon skulle rädda dem i fallet – men det var ingen som föll baklänges i Gatsbys famn, inget franskbobbat hår som rörde vid Gatbys axel och inga sångkvartetter som stämde upp till Gatsbys ära.

Paul Whiteman 1921

Paul Whiteman 1921

På sidan 54 droppar F Scott Fitzgerald den första specifika musiken i Den store Gatsby, Vladimir Tostoffs Jazzens världshistoria, eller The Jazz History of the World. Det är en hittepå-kompositör och ett hittepå-verk (tydligen nämns tre riktiga låtar senare; The Sheik of Araby, Ain’t We Got Fun? och Three O’Clock in the Morning).
Det verkar också som om folk har ägnat ganska mycket tankemöda åt att gissa vad Fitzgerald ville ha sagt med Jazzens världshistoria. Jag vet ju inte vad förstås.

George Gershwin 1937

George Gershwin 1937

Hur som helst verkar ganska många överens om att förebilden för orkesterledaren är Paul Whiteman  (The Oxford Companion to Jazz, ukelelevirtuosen Ian Whitcomb  med flera). Whiteman höll en konsert i Aeolian Hall i New York i februari 1924. Han kallade den An Experiment in Modern Music. Där framfördes George Gershwins Rhapsody in Blue för första gången. Så Gershwin skulle vara Tostoff. Det låter inte helt otroligt, det är ju jazz age och allt.

Max Liebermann

Richard Strauss 1918

Sen hittar jag en artikel från 1987 i English Language Notes (word-dokument) där en Darrel Mansell går på ett helt annat spår, han tror att det är den gamle tysken Richard Strauss som är förebilden. Strauss ska ha gjort en välbesökt och uppmärksammad turné i USA 1921, där han bland annat spelade sin dänga Also spracht ZarathustraBara den, tycker Mansell, skulle kunna göra anspråk på att vara soundtracket till världshistorien (vilket den ju på ett sätt är i Stanley Kubriks År 2001 – ett rymdäventyr).  Den är ju inspirerad av Friedrich Nietzsche och tydligen gillade Fitzgerald att droppa Nietzsche-referenser.

Well, jag vet inte jag. Men det blev ett litet google-äventyr. Och antagligen mitt längsta inlägg hittills.

Juni 2011: En liten bok om ondska

Titel: En liten bok om ondska.
Författare: Ann Heberlein, 2010.
Förlag: Bonnier, pocketupplaga, 2011.

Ann Heberleins En liten bok om ondska är just det, en trehundra sidor diskussion om vad ondska kan tänkas vara, vad den kommer sig av och vad den gör med människorna.
Heberlein navigerar genom ondskans idéhistoria och det är en styrka att Kill Bill och Lisbet Salander har lika naturliga platser i boken som Nietzsche och Kant.
Ibland tycker jag mig ana lite slarv i detaljerna (smällde de inte atombomben efter att Tyskland kapitulerat) men för det mesta är En liten bok om ondska alldeles lysande. En lättillgänglig diskussion om nåt som är så svårdiskuterat. Ser mycket fram emot att läsa Hannah Arendt efter det här.

Musiken:
Morrissey, Sister, I’m a Poet (b-sida, Everyday Is Like Sunday, 1988)