Etikettarkiv: Den store Blondino

April 2011: Den store Blondino

Titel: Den store Blondino.
Författare: Sture Dahlström, 1987.
Förlag: Bakhåll, 2002.

Ibland tänker jag på Morrissey. Att ganska mycket är som med Morrissey. Alltså, jag kan gilla Smiths. Jag kan tycka att det är bra och så, men jag kommer aldrig att bygga ett Morrissey-altare (som Peter Birro).
Jag tror att det beror på att jag upptäckte Smiths i fel tid. Jag var för gammal (eller för ung), Moz är bra men säger ingenting om mitt liv.

Jag läser vad Sture Dahlström-fansen skriver runt om på internet och tänker att det är nåt liknande kring honom. De fräslta verkar fullkomligt hängivna och jag kan förstå, men ändå inte.

Den store Blondino, om dansaren, avantgardefilmaren (och den inte så lite gubbsjuke) Fritzenstrahl, är fantastiskt rolig. Jag skrattar mig igenom hans öden och äventyr i Europa. När han utger sig för att vara akademiledamot och lurar Nobelkåta författare på pengar eller när han rider på en åsna genom Barcelona på en åsna och blåser i en trumpet eller när han drar igång en helt osannolik filminspelning i Cannes.

Dahlström fabulerar vilt, en surrealistisk skröna där bilderna smälter ihop med varandra och blir allt mer absurda. Däremot är hans flera sidor långa beskrivningar av fittor lite väl tröttsamma. Det är ihopkurade katter, våta melonskal och könshår som glänser av shellack.

Två saker slår mig också:
1) Ibland är det svårt att inte höra Klungans nycirkusartist Katlas röst i huvudet när det är som allra mest konstnärligt och provocerande.
2) Jag vet inte riktigt vad kälkborgerlig betyder.

Länkar:
Mathias Engman berättar om sitt möte med Sture Dahlström.

En dansande man grubblar inte på döden

Se där, redan på första sidan av Den store Blondino kommer svaret som Björn Ranelid inte lyckades leverera under Den andra Ranelidfejden, Let’s Dance-gate eller vad det nu kan tänkas kallas.

En dansande man grubblar inte på döden eller inspirationen, han dansar fortare och fortare tills det börjar brinna i skosulorna, han dansar tills publiken skrikande reser sig ur bänkarna, han dansar tills kristallkronorna i teater börjar gunga och de små männen i orkesterdiket faller avsvimmade från stolarna, han dansar tills teaterdirektören kommer springande och skriker stoppa den där galne svensken innan han jämnar huset med marken.

Länkar:
Björn Ranelid & Peter Englund i storbråk. (Aftonbladet, 10 januari 2011)

Sture

Jag vet inte om jag har drömt det här, men jag tror att jag hörde en inläsning av Sture Dahlströms första bok Änglar blåser hårt (1961) på radio i slutet av nittiotalet. Eller så hörde jag bara ett program om Sture Dahlström. Hur som, idag börjar jag på Den store Blondino (1987).

Länkar:
Sture Dahlströmsällskapet.
Sture Dahlström i Darling.