Etikettarkiv: Immanuel Kant

Juni 2011: En liten bok om ondska

Titel: En liten bok om ondska.
Författare: Ann Heberlein, 2010.
Förlag: Bonnier, pocketupplaga, 2011.

Ann Heberleins En liten bok om ondska är just det, en trehundra sidor diskussion om vad ondska kan tänkas vara, vad den kommer sig av och vad den gör med människorna.
Heberlein navigerar genom ondskans idéhistoria och det är en styrka att Kill Bill och Lisbet Salander har lika naturliga platser i boken som Nietzsche och Kant.
Ibland tycker jag mig ana lite slarv i detaljerna (smällde de inte atombomben efter att Tyskland kapitulerat) men för det mesta är En liten bok om ondska alldeles lysande. En lättillgänglig diskussion om nåt som är så svårdiskuterat. Ser mycket fram emot att läsa Hannah Arendt efter det här.

Musiken:
Morrissey, Sister, I’m a Poet (b-sida, Everyday Is Like Sunday, 1988)

Smartarse-pop

Jag fyller långsamt på min lista över musiken jag stöter på i böckerna. Man får säga att vissa böcker är mer musikaliska än andra, och det är inte utan att jag blir lite nöjd över att faktiskt hitta en låt i Ann Heberleins En liten bok om ondska. Det är förstås Morrissey, popstjärnan för poeter, författare och gymnasiesvåringar. Douglas Coupland döpte till exempel sin Girlfriend in a coma (1998) efter en The Smiths-singel med samma namn (från Strangeways, Here we come, 1987, Spotify). John Ajvide Lindqvist har Morrissey med lite överallt, inte minst har han snott titeln till Låt den rätte komma in (Let the right one slip in, från återutgåvan av Viva Hate 1997, Spotify) av honom.
Moz har ju Oscar Wilde på sin sida (och Keats och Yeats är på din) i Cemetry Gates (från The Queen is dead, 1986, Spotify). I omslaget till Belle and Sebastians senaste platta, Write about Love (2010) ligger de och läser just Keats och Yeats. Sånt uppskattar jag.

Och så tänker jag på en Guardianintervju jag läste med Scritti Polittis Green Gartside (länk). Intervjun börjar med en beskrivning av hur Gartside fått signera filosofiavhandlingar som inspirerats av hans musik.
”The ratio of tactically deployed pop banality to smartarse references to Kant and Gramsci was occasionally uncomfortably high”, säger Gartside.
Sånt uppskattar jag också.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men man undrar ju: gillar alla författare Moz?