Kategoriarkiv: Pratt & McClain

Juli 2011: Bossypants

Titel: Bossypants.
Författare: Tina Fey.
Förlag: Sphere 2011.

Okej, jag hade ganska stora förhoppningar på Bossypants, för jag gillar ju verkligen Tina Fey och jag gillar verkligen 30 Rock. Därför känns det lite tråkigt att Bossypants liksom bara driver fram utan varken mening eller mål. Ibland är det roligt. Ibland ska det vara roligt. Ibland ska det… ja, jag vet inte riktigt vad det ska vara.

Jag hade nog hoppats på fler inblickar bakom kulisserna på SNL och jag hade hoppats på fler skratt. Några gånger är det riktigt bra, som när Amy Poehler snoppar av Jimmy Fallon, men det som hänger kvar så här i efterhand är kapitlet om de där sex veckorna Fey spelade Sarah Palin. Å andra sidan har väl SNL inte varit roligare än så på många år.

Musiken
Neil Diamond, Song Sung Blue (Moods, 1972)
Jethro Tull, Minstrel in the Gallery (album, 1975)
Olivia Newton-John and ELO, Xanadu (soundtrack, 1980)
Leslie Bricusse Fill the World With Love (från filmen Goodbye, Mr Chips, 1969)
Pratt & McClain, Happy Days (1976)*****
Peter Gabriel, In Your Eyes (So, 1986)******
Van Morrison, And it stoned me (Moondance, 1970)
Whitney Houston, I will always love you (Bodyguard OST, 1992)
Dionne Warwick mfl, That’s what friends are for (Friends, 1985)
We’d Like to Thank You Herbert Hoover (ur musikalen Annie, 1977)
Wilson Phillips Hold on (Wilson Phillips,1990)
Gretchen Wilson, Redneck Woman (Here for the Party, 2004)
Fey nämner också Linda Ronstadt, Anacani, JLo, Beyoncé, Rihanna, Liza Minnelli, Olivia Newton-John, Kanye West, Tina Turner******, Taylor Swift, Lionel Hampton, The Beach Boys, Bon Jovi, Beastie Boys, Velvet Underground, Jessica Simpson, Madonna, Gwen Stefani, Ringo Starr, Courtney Love, Queen Latifah, Bret Michaels, Judy Garland och Aerosmith

Maj 2011: Vi måste prata om Kevin

Titel: Vi måste prata om Kevin.
Författare: Lionel Shriver, 2003.
Förlag: Ordfront, pocketupplaga, 2009.
Översättning: Cajsa Mitchell.

Snart sextonårige Kevin Khatchadourian skjuter ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda i en skolmassaker. Det är själva utgångspunkten. Alla är förvånade. Alla utom mamma Eva. I brev till maken Franklin försöker hon ge sin syn på det som hänt de senaste tjugo åren – hur de träffades, hur hon blev gravid, hur hon försöker tvinga in sig i en mammaroll hon inte är bekväm med, hur det ända sedan Kevin var nyfödd har känts som om någonting inte står rätt till med pojken.

Eva är ingen sympatisk människa. Hon är arrogant, självrättfärdig och pretentiös. Det är lite befriande och hindrar inte att man känner den djupaste sympati för henne, inte bara i hennes svartaste sorg. Det är en av sakerna som Lionel Shriver lyckas med. Några andra är att ställa frågor om föräldraskap, ondska och skuld. Dessutom är Vi måste prata om Kevin svårt spännande ända in i slutet.

Musiken
Talking Heads, Burning down the house (Speaking in tounges, 1983)
Boomtown Rats, I don’t like mondays (The Fine Art of Surfacing, 1979)
Led Zeppelin, Stairway to heaven (Led Zeppelin IV, 1971)*
Jefferson Airplane, White Rabbit (Surrealistic Pillow, 1967)
Pratt & McClain, Happy Days (1976)
Celine Dion, My heart will go on (Let’s talk about love, 1997)